Judiska barn i en nystartad skola i Gan Schmuel i den nybildade staten Israel. Som nu fyller 70 år.
JUBILEUM I Tel Avivs Museum var stämningen obeskrivlig den 14 maj 1948, 5 Iyar 5708 enligt judisk tideräkning. Vid ett bord satt David Ben Gurion och vid sin sida hade han de som skulle bli den moderna staten Israels första regering, innan man kunde hålla allmänna val.
Storbritannien skulle lämna ”Palestina”. FN hade beslutat om en delningsplan som gickut på att judar och araber skulle få varsitt land. Judarna antog planen men araberna gjorde det inte. Stora delar av världssamfundet stödde tanken på en judisk stat men man visste att den nya staten skulle anfallas från flera håll samtidigt.

För ca 2000 år sedan fördrevs judarna från landet. Den kände rabbinen och teologen Abraham Joshua Heschel har sagt ”Återuppbyggnaden började i samma stund som man fördrevs från sitt land”. Därför har de judiska hälsningsorden alltid varit ”Nästa år i Jerusalem”.

Jerusalem förstördes av romarna år 70 e.Kr. och år 135 gav romarna området som idag är Israel, Jordanien och ytterligare närliggande områden, namnet Palestina. Den moderna staten Israel blev verklighet 1948. Däremellan har landet aldrig varit ett nationellt hemland för något annat folk, aldrig varit en egen enhet eller en egen självständig stat. 

Förföljelser har präglat det judiska livet i exil och det var därför som den moderna sioniströrelsens fader, Theodor Herzl, sammankallade till den första sionistkongressen i Basel i augusti 1897. Syftet var att arbeta för ett eget hemland. Eliezer Ben Yehuda insåg snabbt att man måste ha ett gemensamt språk. Han gav snart ut det första lexikonet på modern hebreiska. År 1922 hade hebreiskan blivit så vanlig så det blev judarnas officiella språk i Palestina som då var under brittiskt mandat.

Vid förra sekelskiftet invandrade en mängd ungdomar som flydde svåra pogromer i Östeuropa. De första kollektivjordbruken (kibbutzer) grundades. Många kom från områden där revolutionära krafter arbetade för att ge ”makten åt folket” och den andan fanns inom den nya kibbutzrörelsen. Kollektivet, det gemensamma ägandet och de gemensamma strävandena satte så småningom sin prägel på den nybildade staten Israel där initiativkraften var stor. Redan 1905 grundades konstakademien Bezalel i Jerusalem, 1909 grundades staden Tel Aviv på sanddynerna intill Jaffa och 1925 invigdes det Hebreiska Universitetet i Jerusalem. 

I år fyller staten Israel 70 år. Det är en nation som visat stor framgång på en rad områden: invandring, jordbruk, utveckling av industri, high-tech, medicinsk utrustning och mycket annat. Landet är vackert och människorna tillhör de lyckligaste i världen, enligt oberoende undersökningar. Nu flyr många judar antisemitismen i Europa och hittar ett nytt hem i Israel. Den senaste befolkningsmätningen i april 2018 visar att det finns mer än 8 millioner israeliska medborgare. Av dessa är ca 20% araber.

Nyligen har man högtidlighållit två minnesdagar, en för förintelsens offer och en för stupade soldater och terrorns offer. Någon har sagt:

”Vi har två minnesdagar – en för att påminnas om priset vi får betala för att få ha vårt land och en för att påminnas om priset vi får betala när vi inte har ett land”.

Ewa Jonsson
Gränna


Bilden (Wikimedia): FN:s delningsplan 1947 erbjöd judarna det land som på kartan är orangefärgat. De gula fälten är det land som de arabiska ledarna erbjöds samtidigt. Judarna tackade ja och fick sin stat. Araberna sa nej och valde att istället starta ett krig mot den nybildade, judiska staten. Förvissade om att driva bort judarna. (Lästips: The battleground av Schmuel Katz.)