Hej kära läsare.

Det har nu återigen gått allt för lång tid sedan jag bloggat vill jag erkänna. Inte för att jag inte haft något att skriva om, eller velat dela med mig av utifrån min vardag, mina tankar eller funderingar. Snarare av den enkla anledningen att jag i sedvanlig ordning haft fullt upp. Både i mitt privatliv och med jobb.

Men nu orkar jag inte vara tyst längre. För jag är både arg, besviken, förbannad och mållös men också aningen hoppfull, trots tider där den ena katastrofen avlöser den andra. Kaos har alltid varit ett ord som beskrivit mycket av, om och ur mitt liv. Men i dagens läge vill jag nog uttrycka mig med ordet ”vansinne.”

Hösten blev som så många andra höstar. Regn, försök till träning, massor med extra jobb, räkningar och alldeles för mycket ostbågar. Ångest i mild grad. Överlevnadstest för en del andra. För mig var hösten inte speciellt vacker - även om eldfärgade träd brukar kunna lysa upp min tillvaro. Om något måste dö i takt med naturen så kan jag ärligt säga att delar av mig också gjorde det.. bland annat mina naglar och en kaktus..

Vintern (om vi nu kan kalla det vinter mellan dec-feb) såg ungefär likadan ut. Regn, jobb, telefonsamtal till diverse idioter som jobbar inom kundtjänst, ostbågar, mängder med nudlar och -fan ta mig -mer än en dröm som gick i uppfyllelse- dock med mardrömslika scenario vid samtliga tillfälle.

Februari månad avrundades med en sjukskrivning på grund av min stackars rygg, 105 timmars sömn under en vecka, maxdos av panodil, ibuprofen och ett och annat psykbryt. Ibland älskar jag mitt liv lika mycket som jag älskar bruna bönor. Det är bara en enda bajsbrun sörja, osmaklig intetsägande föda som trots allt är jävligt nyttigt. Man ska bara svälja skiten o överleva helt enkelt..

Jag har ätit sjukt mycket bönor sen i höstas, och jag lever.

Sen.. sen läser man om Esmeralda. Och gråter. Det är allt man kan göra. Gråta..

Sen läser man om Covid-19 (coronavirus) Och influensan.. om ebola, svält och överdoser. Och gråter. Och pratar med, om det ens är möjligt- ännu mer inkompetenta idioter än de på kundtjänst hos 3 (enligt mitt tycke) ang den svenska sjukvården. I skrivande stund är den i ett krisläge milt sagt. Man ska inte dra alla över en kant och jag HYLLAR VERKLIGEN ER SOM ÄR BLÅLJUSPERSONAL, som sliter er själv i stycke för att hålla ihop ett väldigt sjukt samhälle..

En annan typisk tisdagkväll i vintermörkret tittar man på en dokumentär om bitcoin, därefter en annan om yoga och hare krishna rörelsen.. två skilda världar. Dock med samma mål. Att finna Lycka. Och frihet. Och att få med så många som möjligt på färden..

Plötsligt läser man inget om Greta Thunberg längre. Hon om någon borde vara glad och nöjd nu när all världens trafik i princip stått stilla. Man kan andas i kina - även om man fortfarande måste ha munskydd men av helt andra anledningar än förorenad luft. Nu är det vi människor som är förorenade och smittbärare av Corona viruset, och naturen ( tack gode gud för det) får vila från alla avgaser och utsläpp som vi friska människor ställt till med de sista 300 åren. Ironiskt eller är det bara Karma som vill få oss komma till vissa insikter? Vi har haft gott om tid att fundera i våra karantäner om inget annat..

Jag skrattar.

Man läser om plastpåsar som ska kosta mer än vissa skolmåltider - 7 spänn för en plastpåse för att kånka hem sin överlevnadsrekvisita vid nästa virusutbrott. Så vill ni vara smarta köper ni upp ett helt jäkla lager av dem nu. Makthavarna ångrar nog att de inte beskattade toalettpapper istället (som visserligen är nedbrytbart och framställt av skogens tillgångar som i sin tur reglerar en hel del av luften vi andas.) Denna fantastiskt snedvridna ”livets cykel” inte konstigt man känner sig aningen förvirrad om hur verkligheten fungerar.

Sen läser man inte mer..

Man Går utanför dörren i hopp om att frisk luft kan få en på bättre humör men möts av polisbilar, piké bussar, spikmattor och vapenrazzior. Drönare som flyger över området.. bomber.. ledsna och oroliga barn.. och ”jag har aldrig känt mig så trygg” enligt trygghetsmätningarna från Helsingborgs invånare. Här i detta området där jag bor vågade man nog inte ens fylla i enkäten..

Jag blir bara så jäkla less.. går ut på fb och instagram och försvinner från en verklighet till en annan. Man samlar på sig en massa roliga memes istället och skrattar.. Scrollar igenom den ena idiotiska saken efter den andra. Suger åt sig likes och kommenterar onödiga saker för att man vill starta reaktioner och diskussioner- få lite utmaning. Ifrågasätta världen.

Läser om självömkande., om andras liv - som vissa hatar, men som andra -och jag själv bland annat- önskat sig många gånger - Tråkiga måsten och stressande vardagsbestyr som vissa människor går in i väggen för, men som ger en annan inre frid.

Man får upp minne på fb som ger en ångest. Som ger påminnelser om vad som en gång drev andra till vansinne men mig framåt. Minnen om hur fort saker förändras och hur jäkla värdefullt livet faktiskt är.. och att ”förevigt” inte finns..

 

 

Så jag exploderar av tankar, bedövar känslorna de framkallar genom att skriva, lyssna på musik, planera, hänga upp gardiner. Och diska. Jag älskar att diska.. och jag älskar att folk inte förstår tjusningen med det..

Jag älskar att leta ironiska och sarkastiska memes.. på instagram.. På den störtsköna vita katten som får diverse påhopp av två hysteriska kvinnor.. katten... vars största fan är jag.

Skrattar.

Och där och då inser jag i mitt yttersta av hopp.... att jag lever i en värld i kaos..

Inte bara inuti mig. Utan här. Överallt.. jag har bara vant mig allt för väl att leva med mig själv och den jag är, dessutom vara stolt över mitt kaos - för på nått jäkla vänster har jag alltid lyckats lösa intrasslade knutar på min röda tråd genom livet. Det är när fler trådar knyts samman som det blir svårare att trassla upp. Men det går. Med tålamod, förståelse och framförallt kommunikation om vem som drar i vilken tråd.

Nu ska jag dock knyta ihop denna säcken med en liten gnutta hopp.

För jag vet att det är det sista som överger oss.

Jag önskar er en fin vår och försommar där många knoppar brister. För det är något alldeles speciellt att börja leva igen.

Jag är lyckligt lottad som får vakna upp varje gång jag sovit, med valmöjligheten att vara lycklig. Göra något som får mig att orka OCH VILJA överleva bajsbruna bönor och överpris på plastpåsar utan att låta det styra min vardag o mitt välmående.

Och.. Mitt i allt detta sjuka vansinne, saknar jag mitt pepparkakshus.. där sniglar glittrade och bubblor var beboliga.

Där eld förintade demoner och enade vänner.. där ljudet av yxor och motorsågar lät som musik och kaos var någonting vackert..

Cindy