TANKAR När jag var ganska ung redan så tänkte jag för mig själv: Varför tänker jag så mycket? Varför tar jag inte bara allt som det är?

Jag tyckte det var så besvärligt ibland att jag liksom inte riktigt var som de andra flickorna. Hände det något, eller jag hörde talas om något, så hade jag alltid frågor. Var nyfiken. Ville veta mer. Och tyckte jag svaren var märkliga så ifrågasatte jag dem.

Ingen tog illa upp. Förmodligen kunde det rent av vara roligt att som lärare tex, ha elever som inte bara tog emot utan också ifrågasatte. Jag tänker på min lärare Eyve Warenfeldt i Billesholm. När jag gick i fyran. Honom gav jag minst ett gott skratt.

Warenfeldt hade enligt mig favoritelever – kelegrisar som jag sade. Det där irriterade mig. Jag själv var inte en sådan där kelegris. Det kan man inte bli om man är som jag.

Jag är överhuvudtaget inte en inställsam person och hade varken då eller nu ambitionen att bli det och det som retade mig var att det trots det kändes orättvist att läraren behandlade oss olika. Orättvisa tål jag inte!

Hur det nu än var med det så klev jag på rasten – när jag tänkt färdigt – fram till läraren som satt i sin kateder. Sa att jag hade något att säga honom. Han såg intresserat upp.

- Läraren har XX som kelegris. Men lärare får inte ha kelegrisar så det måste vara slut med det nu.

Sedan var jag klar. Jag hade sagt vad jag tyckte och tänkte. Om läraren sa något minns jag inte och det här var inte heller någon förhandling. För min del var det End of discussion. Jag gick ut och lekte med kompisarna på skolgården. Också med den som var lärarens kelegris. Jag lastade på intet sätt henne för att han inte skötte sitt jobb som han skulle.

Efter en tid fick jag dock av min mor höra hur läraren tagit min ”uppsträckning”. Hon var vän med lärarens fru, som hade berättat att maken kommit hem och berättat vad jag sagt.

Full i skratt hade han berättat att lilla fröken Rönnberg med allvarlig mil och klar stämma sagt att ”kelegrisar, det får lärare inte ha”. Så de hade skrattat! Som åt en lustig historia.

Som vuxen kan jag också se att den är lustig. Men också allvarlig. Att gynna favoriter är i mina ögon fortfarande inte okej. Och absolut inte i skolan. Där är vi alla på lika villkor och ska få den hjälp vi behöver.

De flesta från den tiden har stannat i hemtrakterna och gift sig med killar och tjejer som i de allra flesta fall också kommer ”himmifrån”. Några mer eller mindra exotiska undantag finns förstås också.

Men jag, jag skulle absolut ut och se världen. Resa utomlands, det var grejen för mig. Som far sa att ju längre bort jag kunde komma, desto bättre tyckte jag att det var. Och det ligger väl något i det.

Jag har rest, studerat, bott och arbetat både i Europa, Mellanöstern och Asien. Och alltid betraktat, lyssnat, studerat och tänkt mycket på vad och vilka jag sett och hört.

Finessen med det är att jag så småningom förstått vilken tur jag haft som föddes i Sverige. Allt resande och farande kors och tvärs har gett mig något att jämföra med. Och jag har sett mitt eget lands fördelar. Ett land som haft ett tryggt system. Där ord som solidaritet och jämlikhet länge var något vi strävade efter. Där vi betalade skatt och sedan när vi blev sjuka och åldrades skulle bli omhändertagna med respekt och värdighet.

Det var i alla fall vad vi trodde. Men det Sverige har till stor del vittrat sönder. Sjuka avvisas på Försäkringskassan. Tvingas till Arbetsförmedlingen, som idag bara är skuggan av sitt forna jag.

I dagens Sverige måste var och en vara bra på att slåss för sig själv. Och det är inte alla. Jag tänker på kelegrisen igen. Eller i alla fall på de privilegierade.

Har du pengar klarar du dig fortfarande i vårt land. Väldigt många hamnar dock utanför de sk trygghetsnäten. Orättvist!

Samhället förfaller och blir för varje dag alltmer rått och våldsamt. Unga killar skjuter ihjäl varandra både i storstäderna och på landsbygden. Bomber sprängs.

Flickor och kvinnor våldtas men gärningsmännen snackar sig fria från straff. Hur är det ens möjligt?

Av Säkerhetspolisen Säpo klassade risker för rikets säkerhet – terrorister bosatta i Sverige – ska utvisas men får stanna. För att de kan råka illa ut i sina ursprungsländer! Deras säkerhet går före min, en skötsam medborgare. När det förstås borde vara precis tvärtom!

Jag tänker. Tänker på hur fort det gått att förändra och försämra Sverige. Tänker vidare på kommande generationer. Jag har inga barnbarn men det spelar ingen roll. Jag tänker på barnen som ändå finns. Hur ska deras Sverige vara?

Det hade nog, som jag ofta tänkt, varit bättre om min hjärna aldrig satt igång och ”snurra”. Om jag bara stannat i Billesholm och låtit livet komma till mig. Utan att tänka så mycket på annat än mig själv och vad jag skulle ha till middag.

Varför tänker jag så mycket?

Marianne.