INGET HAR HÄNT! Så här skrev jag vid nyåret 2017. Tycker du att innehållet fortfarande håller? Eller har "makten" lagt örat till och lyssnat?
"SKÄRPNING! 2017 Vad är det vi ser och vad är det vi gör med Sverige? Klyftan i åsikter mellan stad och land om hur vårt gemensamma demokratiska arv – landet Sverige – utvecklas, är på väg att dela nationen i två. Hand i hand med detta går en våldsspiral som bara ökar.

Jag hade egentligen tänkt att enbart skriva om nästa vals viktigaste fråga – skillnaden mellan makteliter i staden och dem som bor på den svenska landsbygden - i synen på samhällsutvecklingen. För det är ju idag uppenbart att de två inte alls talar samma språk. Utan mest ägnar sig åt att betona skillnaderna. Vilket har gått så långt att ledande inom mitt eget skrå diskuterat lämpligheten att alla medborgare ska ha rösträtt. Även de som ”inte vet vad frågan handlar om”.

Men olika artiklar och vittnesmål om hur både barn och andra civilpersoner - samt polisen - nu utsätts för direkt och medveten raketbeskjutning när de försöker förmå människor som avfyrar nyårssmällare att avstå, säger mig att det här också finns en parallell utveckling som är beroende av hur makten i landet både hanteras och utövas.

I såväl riksdag som regeringskansli och partisekretariat i Stockholm verkar idag de flesta svenskars liv och framförallt åsikter vara antingen okända eller ännu värre – nonchalerade. För man ska komma ihåg att de flesta invånarna bor i det som just kallas landsbygd.

Mullret tilltar
Medan ledande på olika håll – med vår statsminister i spetsen – fortsätter tala om landsbygdens folk som några idioter som inte förstår hur genomtänkt och human den politik som förs faktiskt är, så tycker jag, som numera faktiskt själv bor på landet, att mullret från fotfolket tar sig allt högre och mer desperata former.

De ni huvudstaden kallar ”lantisar” känner sig helt enkelt överkörda och ohörda av er. Genom att flytta från kristillkronornas värmande ljus i Rosenbad till det gamla fattiga gruv- och industribältet i Nordvästra Skåne, har jag fått uppleva en annan sida av Sverige. Som jag själv inte heller såg när jag satt 45 år i huvudstaden och hade det bra. Men som jag absolut inte kan avfärda med ett enkelt ”de är obildade och fattar ingenting”.

Fortfarande gäller ”En man eller kvinna – en röst”.

Val efter val röstar folket tålmodigt på dem de alltid gjort. Gång på gång får de samma löften om en blomstrande framtid. Till slut ger de upp. Säger själv att deras röst beror på missnöje med de styrande som inte känner deras förutsättningar.

På ”golvet” förändras saker. Fattigkommunerna kring mig, t.ex., drar in på alla håll de kan för att klara budget. Staten gör lagvägen att de och alla andra kommuner i Sverige måste satsa pengar som invånarna borde gå till exempelvis bättre äldrevård, på flyktingars boende och anpassning. Och oavsett om invånarna känner till att lagen säger detta så tycker väldigt många att detta är fel. Detta är en utbredd åsikt och även om man inte delar den så måste den hanteras. Inte bara nonchaleras eller viftas bort.

Snacka om mörker
I Bjuvs kommun är vi nu nere på den nivån att man släcker ner gatubelysningen på vägar utanför den omedelbara tätorten. Om folket här uppfattade sig leva i någon sorts skuggland tidigare, så är detta för många ytterligare en droppe. Ett skäl att vända sig till det parti som fortfarande är det som rakast reagerat mot att, som de uppfattar det, man tar pengar som de t.ex tycker de betalar i skatt för att få äldrevård, park- och gatuskötsel och också belysning. Även om några partiledare i Stockholm nu börjat steppa runt i någon sorts ”anpassningsdans” för att antingen stanna kvar vid maktens köttgrytor. Det vill säga vid 4 procents-spärren. Eller vinna tillbaka en del av de väljare som redan lämnat partiet och gått till höger.

Varför lyssnade ingen i Stockholm tidigare på vad folket på landsbygden talade om? Hur de uppfattade vad som skedde eller rättare sagt; vad som beslutades? Inte för att politiker måste följa och anpassa sig i alla lägen utan för att de över huvud taget ska förstå varför saker händer i exempelvis rikdsagsval. Där alla – både stadsbor och lantisar – har lika rösträtt.

Vi i Sverige har nu ett sådant val framför oss. År 2018 – och det är inte långt dit  - även om vi inatt ”bara” räknar till 2017.

Ska vi inte få ett ”Trump-val” gäller det att speeda på, uppe i huvudstaden. I USA dagen efter resultatet som chockade många – och ännu fler, inte minst politiker och andra förståsigpåare, rent av  trodde var en omöjlighet – var det plötsligt ett faktum! Människor hade tröttnat på att Washington inte kommunicerade med dem och de sa nu ifrån. Med besked.

Yrvakna medier
Jag glömmer aldrig när jag såg BBC:s, New York Times m.fl:s tyngsta s.k. nyhetsankare, chefredaktörer osv, sitta i närbild i rutan och be folket om ursäkt för att de nu förstått att de aldrig tagit reda på vad de på landsbygden tyckte och tänkte.

Låt oss slippa en svensk upprepning av detta! Alltför många – inklusive kollegan och FB-vännen Eva Stenberg, politisk redaktör på Dagens Nyheter i Stockholm, har pekat på hur den politiska kartan i vårt land ser ut idag. Och också konstaterat att skillnaden stad-land i valet 2018 kommer att spela en avgörande betydelse.

Farlig uppgivenhet
När jag skriver detta så avfyras raketer och smällare i alla väderstreck runt mitt hus. Inte för att jag eller någon i min familj avfyrar dem utan för att det ofog som hållit på, både i kommunen där jag bor och i hela landet att döma av medierapporter, fortgår i princip ostört. Folk gör precis som de vill. Polis försöker ingripa här och där. Utan någon större effekt. Ett ökande antal av dem som får en tillsägelse av en annan person, inklusive polis, blir bara ännu värre. Eller som en mamma jag talade med igår sa:

- Vi har försökt men gett upp. Svaret blir bara en ny smällare i brevlådan.

Det är precis sådant, mina kära, folkvalda ledare och andra på elitpositioner, som gör att folket på landet känner uppgivenhet och till slut, i värsta fall, tar lagen i egna händer. Slutar hoppas på att ni ska se till att ändra på utvecklingen. Det ni faktiskt har fått deras förtroende att göra. På ett svenskt sätt radikaliseras människor på landet istället. Går till det som anses vara extrempartier.

Att därtill höra att många poliser väljer att sluta sitt jobb och att myndigheter talar om att sänka intagningskraven till polisutbildningen, för att fler ska kunna komma in………………….. Ja, är det inte att befinna sig på ett sluttande plan? Jag kan inte låta bli att undra; Hur långt befinner vi oss då från medborgargarden?

Ja jag är allvarlig!
Jag bävar. Hur gärna jag än skulle vilja klä mig flott, skåla i champagne, dansa och roa mig i glada vänners lag, fira in 2017. Så sitter jag här tung och bekymrad. (Och kom nu inte och säg att jag är alldeles FÖR allvarlig som vanligt! Det borde ni faktiskt också vara!).

Om inte makten ”där uppe” och fotfolket ”här nere” snabbt hittar ett sätt att kommunicera och överbrygga synsätten – ja, var hamnar vi då?

Jag önskar er därför alla främst ett eftertänksamt och besinnande Gott Nytt År!

I svåra tider behöver vi varandra mer än någonsin. Och nära varandra kommer vi bara genom att tänka klokt, visa förståelse och empati.

Inte genom att slå dövörat till och gripa till mer våld!

Marianne"