Utsikten från vårt hotellrum i statsdelen Shinjuku.
BJUV 2013-04-30. För några veckor sedan var jag och gubben i Japan. Närmare bestämt i Tokyo och i Kyoto. Resan var förstås mycket intressant och spännande men det var en i grunden ganska enkel sak som gjorde starkast intryck: Japanernas otroliga vänlighet och hjälpsamhet!

Som ung bodde jag ett par år i Tokyo. Det var hur bra som helst. Jättestort redan då. Mycket intressant att se och uppleva. Jättegod mat. Okej, det tog en stund att vänja sig vid den råa fisken, men sedan dess är sushi och sashimi bland mina favoriträtter.

Även om jag inte kunde japanska tog jag mig fram överallt i staden. Till fots och med bil. Nu när jag efter tre decennier återvände kände jag också igen mig på alla de ställen jag mindes. Husen där jag bodde hade rivits och ersatts av skyskrapor. Min arbetsplats, svenska ambassaden, hade rivits och givit plats åt en ny, tjusig byggnad. Affärsgator, parker, ja alla platser dit jag och mina vänner brukar gå, låg där de alltid gjort. Jag skulle kort kunna säga att Tokyo var sig likt, man har bara rivit de flesta gamla husen och byggt nya - och byggt på höjden.

 

Andra intressen som ung
Det fanns dock en sak som jag inte mindes. En mycket positiv sak. Nämligen hur vänliga alla japaner är!

Förmodligen lade jag som ung inte märke till en sådan sak. Men idag när jag är betydligt äldre, uppskattade jag vänligheten varje minut av vistelsen. Till skillnad från Stockholm, där jag bott i närmare 40 år och rännt runt i varenda ekorrhjul som finns, så var stämningen i Tokyo lugn och vänlig. Det kryllar av människor, inte minst på alla tunnelbane- och tåglinjer och dess stationer. Men ingen krockar med någon. Den hänsyn som jag minns från ett tidigare Sverige, där man visste hur man visar hänsyn och kryssar sig fram, finns kvar i Japan!

Efter en vecka i Tokyo tog vi tåget till Kyoto, Japans huvudstad under Edo-perioden. Tokyo är modern. Kyoto är traditionell. Vi bodde i geishakvarteren i gamla Kyoto, på ett traditionellt, japanskt värdshus med bastmattor (tatami) och sovmadrasser (futon) på golvet. Åt gjorde vi sittande på en kudde på tatamin, vid ett bord med låga ben. Boendet var jättehärligt!

Det var "körsbärsblomningstid", en tid då många passar på att gifta sig och vi såg mängder av unga, vackra brudpar som lät sig fotograferas under körsbärsträden. Jag fotograferade friskt och alla ställde villigt upp och poserade. Fniss, fniss......ja, engelskan är det fortfarande inget vidare med bland japanerna. De studerar engelska en mycket kort period i skolan men då läser de. Att tala engelska är de mycket ovana vid.

Kyoto är förstås fullt av antikviteter. Resbolagens strikta 20 kg-regel tillåter inte att man släpar hem några tyngre grejer men en liten samuraj fick jag i alla fall ner. Och några fina lackskålar.

Jag kan verkligen rekommendera en resa till Tokyo  - och Kyoto. Resan tar rimlig tid och upplevelsen är garanterat något utöver det vanliga.

Marianne Rönnberg Galmor