Medelhavsstaden Tel Aviv, Israels kommersiella centrum, hotas nu av jihadisternas dödssträvan.
BJUV Det är inte många veckor sedan jag satt i ett skyddsrum i Tel Aviv i Israel, i skydd för missiler som avfyrades från Gaza. Nu hotas samma plats av ett kemiskt anfall från Syrien och Iran. Om USA anfaller Syrien.
Tack och lov att jag nu sitter vid min dator i Bjuv och inte i Tel Aviv!

Larmet gick en gång om dagen, för det mesta på eftermiddagen. Vi satt och tittade på TV i lägenheten. Eller så var vi på stranden, i affären eller hos vänner på middag.

En långdistansmissil av den typ som då avfyrades mot Israel går mycket snabbt. Tel Aviv ligger sju mil norr om Gaza och det betydde att vi hade mindre än fem minuter på oss att ta oss från den plats vi befann oss på till någon form av skydd. Var vi hemma var det att snabbast möjligt bege sig fyra trappor ner till husets skyddsrum. I Israel finns det ett skyddsrum i varje bostadshus.

Vi hann inte
En dag satt vi i solstolar på stranden när larmet gick. Redan när vi kom till stranden bestämde vi oss för att om larmet skulle gå, bege oss till en plats bakom närmsta mur, för att undkomma missilerna som vi visste kom söderifrån, från Gaza.

Så gick larmet. Jag ropade till min man att ta våra väskor och springa till muren. Samtidigt som han gjorde det skyndade jag på min svägerska för att vi skulle kunna springa till samma plats.

Vi hann inte halvvägs förrän vi hörde explosionerna. Israels luftförsvar skickade upp moteld så fort det kände av att en missil avfyrats och det vi hörde var alltså deras krock i luften. Ingen krevad från något träffat hus i Tel Aviv.

Skräcken sätter in
Den tredje gången larmet gick och vi skyndade till skyddsrummet hemma i huset, fyra trappor ner, hamnade vi i kö efter grannar från våningarna inunder vår. En ung mamma med småbarn ville plötsligt inte gå ner i skyddsrummet utan föredrog att stå kvar i trapphuset på fjärde våningen.

- Tänk om bomben träffar vårt hus precis när jag går igenom entrén på bottenvåningen. Då exploderar glasfönstren där och dödar oss, sa hon. Jag föredrar att stanna här uppe.

Vi gick förbi henne den gången. Många av de boende var även rädda för att gå och lägga sig. Om larmet gick kanske de inte hörde det, resonerade de.

Vi lovade att knacka på alla dörrar på vår väg ner. Vi bodde ju överst och måste passera allas dörrar.

Inte rädd då
Jag var den enda i huset – och skyddsrummet - som inte var israel.

- Är du inte rädd, frågade många mig första gången vi träffades i skyddsrummet.

- Nej, sa jag. Sannolikheten att en missil skulle lyckas ta sig förbi luftförsvaret och träffa just vårt hus är så liten att jag känner mig lugn. Det skulle verkligen vara världens otur om just jag skulle vara den som träffades.

- Hade jag däremot varit ung och haft barnen med mig hade det förstås känts annorlunda. Då hade jag återvänt till Sverige omedelbart.

Nu är det värre
Ikväll läser jag i israeliska och internationella tidningar att israelerna plockar fram sina gasmasker som de senast använde när Saddam Hussein sköt gasbestyckade missiler mot Israel. Oroliga israeler köar också utanför de platser där masker kan kvitteras ut.

Världen väntar på att se om USA ska anfalla Syrien sedan det konstaterats att civila syrier attackerats och i kemiska anfall.

- Om USA attackerar Syrien så ska hela Israel brinna, hotas det både från syriskt och iranskt håll.

Tidigare idag fick jag också en vädjan från en organisation som har akut behov av pengar för att fixa portabla skyddsrum åt byar i norra Israel.

- Efter Syriens dödliga, kemiska attack mot sin egen befolkning kan vi bara föreställa oss vad de har på lut för Israels invånare, heter det i brevet.

Avsändaren tillägger att behovet av fler skyddsrum nu är akut. På onsdagen i förra veckan bad kibbutzen Gesher HaZiv om hjälp med att få ett skyddsrum till sin förskola. Och på torsdagen träffades kibbutzen av en av de raketer som då avfyrades från Libanon.

Skyddad i Bjuv
Idag är jag hemma i Bjuv och behöver inte varken försöka få tag i en gasmask eller något skyddsrum. Men hade jag varit i Israel nu hade jag inte alls varit lugn och pratat om slump eller sannolikhet.

Kemisk krigsföring är ingen barnlek. Hela Mellanöstern har ballat ur och återvänt till våld och död av sällan skådat slag.

Jag tänker på alla oskyldiga som kommer i kläm när en till synes galen maktelit tar till allt vidrigare stridsmetoder för att förgöra andra grupper än den egna samt oliktänkande.

Idag är det verkligen svårt att tro att det någonsin ska bli fred i Mellanöstern.

Här får du en liten känsla av hur det känns när larmet går.